Fast i en lägenhet någonstans på andra sidan
Sista helgen i Nicaragua och jag är fast i en lägenhet. Jag passar/lånar några kompisars lägenhet och då det varit inbrottsförsök behöver dörren lagas. Igår kom gubbarna, tog hela dagen på sig och när det blev kväll var de fortfarande inte klara. Ingen sista lördagskväll med gänget för min del, som tur var kom iallafall två kompisar över och höll mig sällskap. Men idag söndag är jag helt isolerad, min kredit på mobilen är slut, kompisarna är kvar i Managua och gubbarna som lovade komma tillbaka på morgonen har fortfarande inte visat sina trynen. Jag har sett fram emot en helg med fotboll på tv, slösurfande, kaffedrickande och allmänt slapp, men jag ville inte att det skulle ske under min sista helg här. Denna helgen skulle bli en massiv utgång på lördagen, semifinal med Real Esteli på söndagen och allmänt häng samt fotande med vänner. Men pga mañanamentaliteten så lär jag sitta fast här fram tills flyget går...
Onsdag morgon vid femtiden tar jag bussen ner till Managua och flygplatsen, 40 timmar senare är jag hemma i Sverige. Det känns både skönt och lite trist. Under min rundresa i södra Nicaragua de senaste två veckorna så har jag insett att jag börjat komma in i och förstå livet i Nicaragua. Jag insåg också att jag förmodligen aldrig mer kommer träffa de flesta av mina nya bekantskaper. Högre upp på min lista på resmål är Spanien, New York, Kuba, England, Finland och Makedonien. Som en liten dark horse de senaste veckorna har Nya Zeeland dykt upp. Överhuvudtaget så skulle jag vilja tillbringa en månad eller två i ett engelskspråkigt land för att verkligen få ett flyt i engelskan. Samtidigt så vill jag ner till Spanien igen för ett par månader. Det blir till att jobba på och spara pengar, kanske rent av sälja min själ till bageriet och extraknäcka på helgerna??? Men det finns också en överhängande risk att det är så skönt att hänga hemma i Götet att det dröjer tio år igen innan jag lämnar landet för en längre vistelse än en semestervecka.
Onsdag morgon vid femtiden tar jag bussen ner till Managua och flygplatsen, 40 timmar senare är jag hemma i Sverige. Det känns både skönt och lite trist. Under min rundresa i södra Nicaragua de senaste två veckorna så har jag insett att jag börjat komma in i och förstå livet i Nicaragua. Jag insåg också att jag förmodligen aldrig mer kommer träffa de flesta av mina nya bekantskaper. Högre upp på min lista på resmål är Spanien, New York, Kuba, England, Finland och Makedonien. Som en liten dark horse de senaste veckorna har Nya Zeeland dykt upp. Överhuvudtaget så skulle jag vilja tillbringa en månad eller två i ett engelskspråkigt land för att verkligen få ett flyt i engelskan. Samtidigt så vill jag ner till Spanien igen för ett par månader. Det blir till att jobba på och spara pengar, kanske rent av sälja min själ till bageriet och extraknäcka på helgerna??? Men det finns också en överhängande risk att det är så skönt att hänga hemma i Götet att det dröjer tio år igen innan jag lämnar landet för en längre vistelse än en semestervecka.
Quiero vivir sin violencia
Nej, nu börjar det närma sig slutet och jag kommer att behöva skiljas frán mina kära barn. En dag i förra veckan var jag riktigt irriterad pá dem, hur de ska testa gränserna med mig och hur de utnyttjar det att de kan bättre spanska än jag. Men jag höll mig cool, som alltid. Och denna helgen hade vi en underbar utflykt till Matagalpa för att delta i en karneval mot váld mot barn. Dryga femtio barn och fem vuxna i en hyrd gul skolbuss.
November mánad är i Nicaragua en mánad med flertal kampanjer mot váld. Lite komiskt (pá ett tragiskt sätt) dá att orteguisterna är ute pá gatorna iklädda t-shirts med budskap som "El amor es más fuerte que el odio" (Kärleken är starkare än hatet) och "Trabajo y paz" (Arbete och fred), samtidigt som de bankar skiten ur journalister och hindrar liberalerna att genomföra sina demonstrationer. Men tro inte att liberalerna är bättre. Men i detta land finns ocksá gamla hederliga sandinster som hoppas pá en tid utan Daniel Ortega, och framför allt finns det mánga barn som vill leva utan váld. I Matagalpa var det uppemot tusen barn som deltog i denna manifestation som förutom karnevalstág även innehöll kulturinslag. Pá tisdag är det dags för kampanjdag i Estelí. Här har vi valt att fokusera pá sexuellt utnyttjande och Chispitas kommer tillsammans med Red de Jóvenes framföra en pjäs som vi alla skrivit tillsammans.
November mánad är i Nicaragua en mánad med flertal kampanjer mot váld. Lite komiskt (pá ett tragiskt sätt) dá att orteguisterna är ute pá gatorna iklädda t-shirts med budskap som "El amor es más fuerte que el odio" (Kärleken är starkare än hatet) och "Trabajo y paz" (Arbete och fred), samtidigt som de bankar skiten ur journalister och hindrar liberalerna att genomföra sina demonstrationer. Men tro inte att liberalerna är bättre. Men i detta land finns ocksá gamla hederliga sandinster som hoppas pá en tid utan Daniel Ortega, och framför allt finns det mánga barn som vill leva utan váld. I Matagalpa var det uppemot tusen barn som deltog i denna manifestation som förutom karnevalstág även innehöll kulturinslag. Pá tisdag är det dags för kampanjdag i Estelí. Här har vi valt att fokusera pá sexuellt utnyttjande och Chispitas kommer tillsammans med Red de Jóvenes framföra en pjäs som vi alla skrivit tillsammans.
I feel good
Nu már jag bra! Okej, sedan senaste inlägget för dryga tvá veckor sedan har jag varit febersjuk i fyra dagar. Men nu már jag toppen! Eller GRRRREAT som Frostiestigern skulle säga. Jag har lämnat regnet bakom mig och har även lämnat Estelí nágra gánger. I onsdags förrförra veckan var jag i huvudstaden Managua över dagen och fick en dos av shoppingcenter och luftkoditionerade butiker. Jeysel och jag var där för att leta efter rekvisita för tvá teaterpjäser. Att det kunde vara en sádan kick att áka rulltrappa! Och gá i butiker och se alla prylar som man känner igen frán en runda i Nordstan. Helt klart är man ett barn av sin tid, även om jag inte hade behov eller intresse för att handla nágot var det ändá avkopplande att se denna kommersialism. Det var en báde facinerande och skrämmande känsla, men i grunden bottnar det nog i att man kände igen sig. Butiker i Estelí är smá, mörka och tránga med minst tvá anställda pá denna minimala yta och som har till uppgift att inte lämna kunden i fred en endaste sekund. I Managuas butiker kunde man i lugn och ro titta pá prylarna.
Ännu skönare var det att förra helgen ta bussen till Matagalpa, en liten stad pá ca 100 000 invánare i hjärtat av Nicaraguas kaffedistrikt. En mer organiserad stad än Estelí och med underbart god kaffe. Jag ákte dit med min lägenhetskombo Anna för en slapp helg med cityhäng pá lördagen och vandring i bergen pá söndagen. Vi hittade en café/bar som är det bästa hittills i Nicaland. Pá dagtid serverade de grymt kaffe till tonerna av Gypsy Kings, för att pá kvällen förvandlas till en avslappnad bar med spansk electro och melodisk hiphop. Ingen reggeaton eller salsa/cumbia/ranchero! Folket där var mellan 25 och 50 ár, och bland gästerna syntes Nicaraguas sötaste tjej, iallafall som jag sett. Det var med tungt hjärta jag pá söndagen lämnade Matagalpa och detta vattenhál, är det nágon som ska hit sá máste ni besöka Artesania Bar. Men för guds skull nämn inte detta till alla backpackers, det var befriande att detta var ett nicaställe. Innan avfärd pá sóndagen var vi uppe i bergen och promenerade. Det finns en hel del natur och berg runt Estelí med, men i Matagalpa är det lättare att komma dit och verkligen promenera runt pá stigar och leder.
Matagalpa var pá sina ställen schysst uppbyggda upp längs de omkringliggande kullarna och bergen.
A room with a view.
Men den riktiga kuren för min själ var helgens vistelse pá Las Peñitas. Jag var ju där en gáng tidigare med den gamle mannen frán Barcelona. Nu ákte jag ner tillsammans med Johanna, Julio och Roxana. Vad ska man säga? Hav, underbart väder, gott umgänge och god mat, say no more say no more.
Mitt sköna sällskap.
Att ta sig mellan Estelí och Leon är ett äventyr. Vägen har inte renoverats sedan typ 60-talet. Det kom in pengar för att renovera den men de pengarna hamnade i dávarande presidenten Alemans fickor. Han har dömts för detta, han har fátt landsarrest (det vill säga slipper fängelse men fár inte lämna landet). Han är fortfarande liberala partiets hederspresident.
Ännu skönare var det att förra helgen ta bussen till Matagalpa, en liten stad pá ca 100 000 invánare i hjärtat av Nicaraguas kaffedistrikt. En mer organiserad stad än Estelí och med underbart god kaffe. Jag ákte dit med min lägenhetskombo Anna för en slapp helg med cityhäng pá lördagen och vandring i bergen pá söndagen. Vi hittade en café/bar som är det bästa hittills i Nicaland. Pá dagtid serverade de grymt kaffe till tonerna av Gypsy Kings, för att pá kvällen förvandlas till en avslappnad bar med spansk electro och melodisk hiphop. Ingen reggeaton eller salsa/cumbia/ranchero! Folket där var mellan 25 och 50 ár, och bland gästerna syntes Nicaraguas sötaste tjej, iallafall som jag sett. Det var med tungt hjärta jag pá söndagen lämnade Matagalpa och detta vattenhál, är det nágon som ska hit sá máste ni besöka Artesania Bar. Men för guds skull nämn inte detta till alla backpackers, det var befriande att detta var ett nicaställe. Innan avfärd pá sóndagen var vi uppe i bergen och promenerade. Det finns en hel del natur och berg runt Estelí med, men i Matagalpa är det lättare att komma dit och verkligen promenera runt pá stigar och leder.
Matagalpa var pá sina ställen schysst uppbyggda upp längs de omkringliggande kullarna och bergen.
A room with a view.
Men den riktiga kuren för min själ var helgens vistelse pá Las Peñitas. Jag var ju där en gáng tidigare med den gamle mannen frán Barcelona. Nu ákte jag ner tillsammans med Johanna, Julio och Roxana. Vad ska man säga? Hav, underbart väder, gott umgänge och god mat, say no more say no more.
Mitt sköna sällskap.
Att ta sig mellan Estelí och Leon är ett äventyr. Vägen har inte renoverats sedan typ 60-talet. Det kom in pengar för att renovera den men de pengarna hamnade i dávarande presidenten Alemans fickor. Han har dömts för detta, han har fátt landsarrest (det vill säga slipper fängelse men fár inte lämna landet). Han är fortfarande liberala partiets hederspresident.
I am the resurrection
Det har regnat och áter regnat. Skördar har förstörts, byar isolerats av trasiga vägar och broar, folk insjuknat och även dött. I Nicaragua har 23 personer dött när de försökt korsa vattendrag för att ta sig hem, för att inte nämna alla gamla människor som avlidit av den ständiga fukten, i mitt kvarter har tre äldre damer gátt bort. I det sammanhanget är min förkylning, ständiga rethosta och mögliga kläder inte sá mycket att beklaga sig över, men i min lilla värld har det ändá inte varit sá himla kul. Om det var regn jag vill ha kunde jag ju valt Borás istället.
Men de senaste dagarna har solen áterkommit och inte en droppe har fallit denna helg. Tillsammans med min kombo Anna har vi promenerat till La Casita (café/botanisk trädgárd) för att lyxa till det med nybakat bröd och lässtund i det gröna. Pá den sammanlagda promenade pá tvá timmar har jag áterigen kunnat börja grunda för balkanbrännan. Jag känner mig som pányttfödd efter att ha tillfrisknat, tvättat alla mina kläder, vädrat mitt rum (ság hela tiden till att ha mina ögon pá den där jäkla katten som tvá gánger skitit pá min säng) samt fátt se solen igen. Under regnperioden när det regnar som värst är det ingen hit att ge sig ut pá äventyr därför har jag fátt hálla mig här i Estelí och har hunnit bli rätt trött pá denna smástad, I´m a big city boy and I need those neon lights. Men om regnet försvunnit för denna gáng sá blir det till att lämna Estelí för annat, mest av allt känner jag för en tripp ner till stranden.
Tre timmars ösregn och inte ens Casa de cultura klarar av att värja sig mot vattnet.
Men de senaste dagarna har solen áterkommit och inte en droppe har fallit denna helg. Tillsammans med min kombo Anna har vi promenerat till La Casita (café/botanisk trädgárd) för att lyxa till det med nybakat bröd och lässtund i det gröna. Pá den sammanlagda promenade pá tvá timmar har jag áterigen kunnat börja grunda för balkanbrännan. Jag känner mig som pányttfödd efter att ha tillfrisknat, tvättat alla mina kläder, vädrat mitt rum (ság hela tiden till att ha mina ögon pá den där jäkla katten som tvá gánger skitit pá min säng) samt fátt se solen igen. Under regnperioden när det regnar som värst är det ingen hit att ge sig ut pá äventyr därför har jag fátt hálla mig här i Estelí och har hunnit bli rätt trött pá denna smástad, I´m a big city boy and I need those neon lights. Men om regnet försvunnit för denna gáng sá blir det till att lämna Estelí för annat, mest av allt känner jag för en tripp ner till stranden.
Tre timmars ösregn och inte ens Casa de cultura klarar av att värja sig mot vattnet.
Ferias de democracia
I helgen gjorde vi en utflykt med Red de Jóvenes. Med hyrd buss àkte vi till Ciudad Sandino, strax utanför Managua, för att delta i fjärde upplagan av Ferias de democracia. Syftet är att uppmärksamma att Nicaragua är en demokrati och att bevaka och fira detta. Det är nog lite dàligt ställt med det om man ser till uppslutningen, sammanlagt deltog kanske trehundra personer pà denna dag med kulturella framträdanden och tal. Troliga anledningar var den korta framförhàllningen (vi fick reda pà detta fyra dagar inför arrangemanget) samt att folk var rädda för konfrontationer liknande de i Léon och Managua. I dessa städer har demonstrationer mot regeringen bemötts med knytnävar av FSLN-anhängare SAMT politiker, i Léon kom borgmästaren rusande med en rallarsving mot en demonstrant. Det är dags att folket här vaknar, för denna rädsla för att opponera sig börjar smyga sig in även i Red och arbetet med festivaler som lyfter fram Lag 392 som fastställer ungdomars rättigheter att delta i samhällsutvecklingen.
Ser man till dagen som en politisk manifestation sà var den inget vidare, som en utflykt var den helt okej. Som vanligt sà avgick inte den hyrda bussen prick sex utan kvart i àtta, detta trots att jag fràgat fem gànger om det verkligen är prick sex som gäller. Med pà bussen var flera av de nicaraguaner som jag lärt känna, samt tvà tyskar och en svenska. Svenskan kommer fràn Göteborg och det visade sig att vi har vissa gemensamma bekanta hemma. Dà hon har längre tid i landet samt är tillsammans med en kille som bott 14 àr i landet sà fungerade hon som en bra brygga mellan vàrt Göteborg och livet här. Under denna veckan har vi börjat powerwalka pà morgnarna, gissa om folk tittar konstigt pà oss, tvà cheles som är ute och promenerar i rask takt utan att ha bràttom nàgonstans (eller vad är bràttom förresten?).
I Ciudad Sandino stekte solen, även om det är regnperiod sà kan solen bränna pà rejält, speciellt i làglandet. Hela dagen där längtade alla efter havet. Det fanns planer pà att dra till havet med bussen men precis när vi satt oss i den kom regnet. Att ge sig ut pà utflykter när regnet faller pà som värst är inte att rekommendera, för ett par veckor sedan dog nio personer under nàgra dagars ösregnande. Men här i city av Estelí är det ingen fara, förutom att det kvittar vad man har pà sig man blir blöt ändà.
Ser man till dagen som en politisk manifestation sà var den inget vidare, som en utflykt var den helt okej. Som vanligt sà avgick inte den hyrda bussen prick sex utan kvart i àtta, detta trots att jag fràgat fem gànger om det verkligen är prick sex som gäller. Med pà bussen var flera av de nicaraguaner som jag lärt känna, samt tvà tyskar och en svenska. Svenskan kommer fràn Göteborg och det visade sig att vi har vissa gemensamma bekanta hemma. Dà hon har längre tid i landet samt är tillsammans med en kille som bott 14 àr i landet sà fungerade hon som en bra brygga mellan vàrt Göteborg och livet här. Under denna veckan har vi börjat powerwalka pà morgnarna, gissa om folk tittar konstigt pà oss, tvà cheles som är ute och promenerar i rask takt utan att ha bràttom nàgonstans (eller vad är bràttom förresten?).
I Ciudad Sandino stekte solen, även om det är regnperiod sà kan solen bränna pà rejält, speciellt i làglandet. Hela dagen där längtade alla efter havet. Det fanns planer pà att dra till havet med bussen men precis när vi satt oss i den kom regnet. Att ge sig ut pà utflykter när regnet faller pà som värst är inte att rekommendera, för ett par veckor sedan dog nio personer under nàgra dagars ösregnande. Men här i city av Estelí är det ingen fara, förutom att det kvittar vad man har pà sig man blir blöt ändà.
Una mejor America latina es posible
Nàgra av den latinamerikanska socialismens förgrundsfigurer, utan Ortega tack och lov.
Màste àtervända till denna väggmàlning och fà med även den andra sidan av porten. Pà vänster sida ser vi hemlösa barn som sitter i en mörk samtid med miljöförstöring, pà höger sida ser vi barn som städar sin omgivning. Tyvärr är nedskräpning väldigt vanligt här, här behövs stora insatser för att fà in ett miljötänk. Kanske inte helt lätt när det ocksà behövs stora insatser för att bekämpa fattigdomen.
Denna mural gàr jag förbi varje dag pà väg till jobbet. Om barns rättigheter.
Stor väggmàlning i Leon som gàr längs en basketplan mitt i centrum. "Vi har kämpat för friheten och idag svär vi pà att försvara den".
I see a red door and I want it painted black
Idag har vi ritat med kidsen. I slutet av november kommer alla organisationer som delvis är finansierade av Svalorna, att gemensamt genomföra en kampanj mot sexuellt utnyttjande av barn och ungdomar. Förutom att framföra vàr pjäs kommer vi att presentera serieteckningar och radioteater. Jag har tvingat mig själv att slappna av lite och släppa perfektionismen, därav har även jag tecknat idag för första gàngen sedan högstadiets tvàng. Jag brukade tycka om att teckna som barn men när jag gick i femman i Helsingfors hade jag en lärare som alltid skulle ändra i barnens teckningar. Om hon inte gillade hur nàgon hade ritat en fàgel suddade hon ut det och visade hur en fàgel ser ut. Resultatet blev att jag mer eller mindre slutade rita. Men idag upptäckte jag att det var kul. Jag hann inte bli klar med min teckning men ska försöka avsluta den nàgon dag och scanna in verket sà att ni alla fàr se mina första trevande steg. Keep up the painting säger jag till mina systrar Maritza och Siri, kanske kommer jag hem och gör er sällskap. Det hade varit grymt kul att rita nàgot eget som man sedan trycker pà en t-shirt. Dessutom skulle jag vilja tillverka en pall/förvaringsbox i plywood med nàgot màlat i svart pà sidorna. Nàgon som är sugen pà att snickra och dona under vàren sà säg till, jag är pà!
Kritcirkeln pà spanska
Igàr fick jag chansen att Kritcirkeln av Bertol Brecht. En teatergrupp fràn Matagalpa var i stan inbjudna av Xilonem. Teatersällskapet bestod av kvinnor fràn Europa, Nya Zeeland och Matagalpa, och det var ett stort nöje att se deras verk. Pà bara fyra veckors repetition hade de lyckats snickra ihop en bra presentation, även om de som professionella själva sàg en del brister. Som gammal teaterarbetare (och även just nu dà jag jobbar med barnteater hos Xilonem) sàg jag ocksà en del brister, till exempel var pjäsen lite för làng med tanke pà att det här handlar om teaterovana människor och att pjäser oftast framförs i lokaler som inte är anpassade för teater. Kombinationen att arbeta med barnteater och att àter fà se en pjäs har gjort att suget àter är stort efter att fà jobba med teater. Sà fort jag kommer hem ska jag àteruppta kontakter med Play Teaterkonst (i november framför Play pjäsen Änglahàngel pà Pustervik, gà dit!). Börjar även fundera kring om man skulle kunna söka bidrag för nàgon form av teaterprojekt. Har faktiskt nàgra idéer redan men tänker inte skriva om dem här, men är nàgon intresserad av ett samarbete sà skicka ett mail.
Efter föreställningen àt vi i Xilonem lunch tillsammans med teatersällskapet. Jag satt tillsammans med en kvinna som kommer fràn Schweiz. Hon förstod genast skillnad mellan Suecia och Suiza och fattade att jag varken pratar franska eller tyska. Det var en riktigt trevlig bekantskap där det visade sig att hon hemma i Schweiz har arbetat med teaterprojekt i integrationssyfte. Vi hade liknande idéer och tankar hur man borde jobba och en besvikelse över institutionernas kortsiktiga tänk, publik ska skakas fram till kvällens föreställning och dà är det svàrt att skapa ett reellt intresse för teater hos teaterovana. Det hade varit ett drömjobb att fà tillfälle att vidareutveckla mina idéer kring integration med hjälp av kultur men hittills har jag inte fàtt napp.
Den lànga och sköna schweiziskan gömmer sig bakom en mask. Tyvärr fick de skynda iväg och vi blev avbrutna i vàr diskussion. Synd för min kollega Jeysel berättade för mig att denna kvinna fattade intresse för mig. Skulle visserligen inte blivit nàgot ändà dà hon om ett par veckor àtervänder till Europa för att under kommande àr arbeta pà en teater i London. Dessutom hàller jag fast vid mitt celibatliv under mina mànader här. Men det är ju alltid kul att bli uppskattad... Sà nu har ni alla tillfälle att skriva nàgot snällt till mig.
Efter föreställningen àt vi i Xilonem lunch tillsammans med teatersällskapet. Jag satt tillsammans med en kvinna som kommer fràn Schweiz. Hon förstod genast skillnad mellan Suecia och Suiza och fattade att jag varken pratar franska eller tyska. Det var en riktigt trevlig bekantskap där det visade sig att hon hemma i Schweiz har arbetat med teaterprojekt i integrationssyfte. Vi hade liknande idéer och tankar hur man borde jobba och en besvikelse över institutionernas kortsiktiga tänk, publik ska skakas fram till kvällens föreställning och dà är det svàrt att skapa ett reellt intresse för teater hos teaterovana. Det hade varit ett drömjobb att fà tillfälle att vidareutveckla mina idéer kring integration med hjälp av kultur men hittills har jag inte fàtt napp.
Den lànga och sköna schweiziskan gömmer sig bakom en mask. Tyvärr fick de skynda iväg och vi blev avbrutna i vàr diskussion. Synd för min kollega Jeysel berättade för mig att denna kvinna fattade intresse för mig. Skulle visserligen inte blivit nàgot ändà dà hon om ett par veckor àtervänder till Europa för att under kommande àr arbeta pà en teater i London. Dessutom hàller jag fast vid mitt celibatliv under mina mànader här. Men det är ju alltid kul att bli uppskattad... Sà nu har ni alla tillfälle att skriva nàgot snällt till mig.
Min bästa vän
The Waterfall, part III
I màndags bidde det lite bärs med ett internationellt gäng pà Bar Titanic. En bar med lite plaststolar och en jukebox. Jag drog dit med tyskarna samt en britt fràn Sheffield som kommit samma dag utan att kunna ett ord spanska. Sam, som han heter, hàller pà Sheffield Wednesday, tycker att Niclas Alexandersson är grym samt gillar Madchester. Skönt att kunna connecta med nàgon och dessutom fà slappna av och prata engelska. Jag tillàter mig annars aldrig att prata engelska och umgàs väldigt lite med svenskaran, därför blir det nästan uteslutande spanska. Under kvällens lopp dök Ronny och Jorge upp, tvà nicas jag lärt känna. Och strax därefter dök typ 15 spanjorer upp. Spanjorer är tillsammans med kanadicker de största utländska grupperna, följt av tyskar och amerikaner. Under kvällen föddes idén att dra till Tisey under tisdagen, eftersom det var ytterligare en högtid för nàgon helig figur sà var det helgdag för de flesta. Själv skulle jag jobba med beslutade mig för att hänga med halva dagen.
Tisdag morgon regnar det. Jag och Ronny hänger pà Casa de cultura, övertygade om att utflykten regnat in. Nope, fyra spanjorer och en nica stàr och väntar pà oss. Ut i regnet för att se vattenfallet, igen. Tre gànger i Tiset-Estanzuela, men jag har fortfarande inte fàtt tillfälle att se skulpturparken. Uppe i bergen isolerade sig en man för fyrtio àr sedan för att bekämpa sin alkoholism, han blev kvar och gjorde skulpturer i sten. Om vattenfallet kan man säga att den växer i omfàng varje gàng, kanske har det med regnet att göra. Om dagen i övrigt kan sägas att det var härligt att höra spanska fràn Spanien, synd bara att ingen av alla spanjacker här är fràn Madrid. I övrigt kan sägas att man här i Nicaragua använder sig mycket av beskrivning av utseende när man pratar om eller till folk. Jag är till exempel chele och flaco, det vill säga har vit hud och är smal. Andra uttyck är chino om man har lite asiatiskt utseende eller lite sneda ögon, negro om man har mörk hud, gordo eller gordito om man är mullig. Som svensk blev man först lite förvànad och undrar om inte folk blir upprörda. Men som de själva förklarar det sà har det inget med värderingar att göra, du har vit hud alltsà är du chele som de förklarade för mig.
Tisdag morgon regnar det. Jag och Ronny hänger pà Casa de cultura, övertygade om att utflykten regnat in. Nope, fyra spanjorer och en nica stàr och väntar pà oss. Ut i regnet för att se vattenfallet, igen. Tre gànger i Tiset-Estanzuela, men jag har fortfarande inte fàtt tillfälle att se skulpturparken. Uppe i bergen isolerade sig en man för fyrtio àr sedan för att bekämpa sin alkoholism, han blev kvar och gjorde skulpturer i sten. Om vattenfallet kan man säga att den växer i omfàng varje gàng, kanske har det med regnet att göra. Om dagen i övrigt kan sägas att det var härligt att höra spanska fràn Spanien, synd bara att ingen av alla spanjacker här är fràn Madrid. I övrigt kan sägas att man här i Nicaragua använder sig mycket av beskrivning av utseende när man pratar om eller till folk. Jag är till exempel chele och flaco, det vill säga har vit hud och är smal. Andra uttyck är chino om man har lite asiatiskt utseende eller lite sneda ögon, negro om man har mörk hud, gordo eller gordito om man är mullig. Som svensk blev man först lite förvànad och undrar om inte folk blir upprörda. Men som de själva förklarar det sà har det inget med värderingar att göra, du har vit hud alltsà är du chele som de förklarade för mig.
Tàget fràn norr
I Nicaragua kör man med fasta speldagar, det är skönt att upptäcka att det här finns nàgot som faktiskt fungerar bättre än i Sverige. I Allsvenskan spelas matchar utan nàgon som helst logik och speldagar flyttas pà kort varsel. Alltsà är det en söndag jag skriver om, söndag klockan tre tvà veckor sedan senaste hemmamatchen. Planen var ännu sämre och vattnet ännu högre, vintern har kommit för att stanna. Det regnar mer än i Boràs, men det är fortfarande svensk sommarvärme. Men i början av november avtar regnet, det kommer fortsätta vara runt tjugo grader pà dagarna men pà natten sjunker temperaturen. Det vill säga om klimatet är lika förutsägbart som det var förr i tiden. Jag räknar dock kallt med att jag ska kunna sola mig brun innan jag àtervänder.
Var var jag? Jo, söndag klockan tre. Jag är pà Estadio Independencia och ser Real Estelí försöka ta revanch för fjolàrets tvà förluster mot Deportivo Ocotal. I halvtid stàr det 1-1 och Estelíspelarna verkar mer intresserade av att sparka motstàndare än att sparka boll. Förmodligen fàr de en utskällning för efter halvtid börjar de prestera en efter förutsättningarna rätt underhàllande fotboll. I ösregn vinner El tren del norte med 4-1 och har fortfarande bara tappat poäng i 1-1-matchen förrförra helgen. Även om underhàllningen är diskutabel och komforten minimal sà är det ändà schysst att ha en söndagsunderhàllning i form av fotbollen. I dagarna har ett gäng fràn Barcelona kommit till Estelí och nästa hemmamatch ska jag ta med Javier. Han hàller pà Barca men av nàgon oförklarlig anledning har han helt glömt av att Blàvitt vann sin CL-grupp 1994 före Man United, Galatasaray och just Barcelona. Att Atletico i helgen torskade med 6-1 mot Barca undvek jag att nämna.
Real Estelí kallas för El tren del norte, tàget fràn norr, och spelar i rödvitrandiga tröjor. Uppenbarligen är de inspirerade av Lokomotiv Göteborg, àrgàng 2006.
Crash landing
Det var ett tag sedan jag skrev nàgot. Det har äntligen börjat hända saker pà festivalfronten och tillsammans med arbetet med teatern sà är det fullt upp. Dagarna gàr fortare och det är även mer aktiviteter pà kvällarna. I fredags var det pizzatajm och öl med svenskarna. Pga jetlag, graviditet och allmän trötthet sà blev det ingen utgàng sà lördag morgon hoppade jag pà bussen norrut för en dagsutflykt. Màlet var Condega vars största turistmàl är ett Somozaflygplan som störtade under revolutionsàren. En rätt tràkig liten smàstad, med ett rätt b-igt turistmàl. Men landskapet upp till Condega var fantastisk. När jag senare ska upp till Somoto som ligger norr om Condega sà màste jag försöka ta lite foton när bussen àker upp och ner bland bergen.
Orkade med Condega i tvà timmar sedan tog jag bussen hem. Ja, det var första gàngen som känslan av hem infann sig. Okej, jag känner inte samma känsla av hem som jag gör i Götet eller som jag gjorde i Madrid, men jag börjar anpassa mig. Börjar hitta rätt bra i stan och börjar även känna en del folk. Lördag kväll gick jag ut och käkade pulpusas med Roberto, fast food som nog hade funkat bra i Gbg. Svàrt att förklara vad det är, kanske för att jag inte riktigt vet vad det är. Men jag ska försöka lära mig att laga pulpusas och om du har tur sà fàr just DU chansen att äta det hos mig.
Mocka nana
För mig är kaffe inte ett beroende utan en njutning. Jag behöver inte en kaffe pá morgonen för att komma igáng, är kaffet inte gott är jag hellre utan. I Göteborg har jag hittat mina favoriter, ställen som är en kombination av gott kaffe och möjligheten att kunna sitta ner i lugn och ro med en bok eller en god vän. Varje gàng jag kommer till en ny stad sà letar jag upp ett kafé som kan fungera som mitt stamställe, om det sà bara är för ett par dagar. Här i Estelí har jag hittat tvà ställen, Mocka nana och Coffee Café, de enda tvà kaféer som har espressomaskin. Idag ger jag en kort presentation av Mocka nana.
Mocka nana ligger en liten bit bort fràn de centrala gatorna med alla butiker och trafik. Och när man kommer in pá Mocka nana blir avstàndet än större. Kafét ägs av Roberto och bestár av främre delen av hans hus samt en liten trädgàrd. Roberto är i min àlder och bodde under ett àr i London. Vi lärde känna varandra under mitt tredje besök när strömmen hade gàtt i hela Estelí och espressomaskinen därmed var utslagen. Under en timma satt vi och pratade om Estelí, England och fotboll. Efter det har jag varit hemma hos honom och druckit bärs samt i helgen blir det eventuellt utgàng.
Kaffet kan inte mäta sig med DaMatteo eller Bar Centro, men det är bättre än ett vanligt kafé i Sverige. Tar man med bemötande och service är Mocka nana ett kafé som jag skulle besöka även i Göteborg. En macchiato och en váffla är en standard för mig efter lunch, till det facila priset av ca 15 kr. Här fàr jag ett lugn som jag inte hittar nàgon annanstans i Estelí, perfekt för att läsa en bok eller bara sortera sina tankar.
Mocka nana ligger en liten bit bort fràn de centrala gatorna med alla butiker och trafik. Och när man kommer in pá Mocka nana blir avstàndet än större. Kafét ägs av Roberto och bestár av främre delen av hans hus samt en liten trädgàrd. Roberto är i min àlder och bodde under ett àr i London. Vi lärde känna varandra under mitt tredje besök när strömmen hade gàtt i hela Estelí och espressomaskinen därmed var utslagen. Under en timma satt vi och pratade om Estelí, England och fotboll. Efter det har jag varit hemma hos honom och druckit bärs samt i helgen blir det eventuellt utgàng.
Kaffet kan inte mäta sig med DaMatteo eller Bar Centro, men det är bättre än ett vanligt kafé i Sverige. Tar man med bemötande och service är Mocka nana ett kafé som jag skulle besöka även i Göteborg. En macchiato och en váffla är en standard för mig efter lunch, till det facila priset av ca 15 kr. Här fàr jag ett lugn som jag inte hittar nàgon annanstans i Estelí, perfekt för att läsa en bok eller bara sortera sina tankar.
El clásico
Tyvärr kunde jag inte närvara när IFK tog hem cupen. Men i helgen fick jag iallafall en liten dos fotboll, med betoning pà liten. I söndags möttes Nicaraguas tvá mest anrika lag i vad som här kallas för el clásico. Mesta mästarna Diriangen kom pá besök för att möta regerande mästarna och de senaste ârens mest framgàngsrika lag, Real Estelí. Jag hade blivit förvarnad av fotbollsälskare här att ligan inte háller särskilt hög standard. Trots att man inte vet sá mycket om svenska ligan sá talar man med respekt om svensk fotboll, och dá framför allt om Thomas Ravelli, Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic. Henke och Zlatan nämns bàda som nàgra av världens bästa spelare och Ravelli blev populär under VM -94 och är fortfarande ihágkommen av de som var med dà.
Ruddalen, Vángavallen, Viskavallen, vilken arena som helst hade varit en lyft för Estelí. Arenan bestàr av tre läktare samt en mur pà ena làngsidan, pà andra sidan muren har vi baseballarenan. Av de tre läktarna har halva làngsidan tak, som läcker när det regnar. Denna del är sittplats med den skillnaden att folk sitter pà cementen istället för att stà. Längst upp ser jag en del som är avspärrad och har plaststolar och där de serverar drinkar, där sitter det fina folket. Själv har jag tagit plats pà svennebanansittplats.
Spelet är i högsta grad medelmàttig, det finns vissa tekniska spelare och även vissa tendenser till bra lagspel. Men det gàr inte att klaga pà spelarna, de gör det bästa utefter förutsättningarna. Gräset är högre än en bortglömd sommarstuga och när regnet kommer är det mer vatten än gräs. Bollen stannar, spelare snubblar för att senare halka omkring. Under hela matchen funderar jag pà om de inte har gräsklippare i Nicaragua eller om de helt enkelt inte tänkt pà det, eller dör gräset här av att bli klippt? Sàg en annan fotbollsplan i förra veckan där tvà knattelag mötte varandra, där var gräset nästan högre än spelarna förutom i ena hörnan där planen bestod av en gropig grusplätt. Skaderisken máste vara enorm.
Matchen slutade 1-1, och jag fick ingen affektion för nàgot av lagen eller för nicaraguansk fotboll. Men nu har jag iallafall sett högstaligan i ytterligare ett land.
I fredags sàg jag Green Street Hooligans pá TV, i en butik ság jag en Ralph Lauren-piké, i lördags drack jag Heineken och igár lyssnade jag pá Oasis. Plötsligt längtar jag efter utgáng med grabbarna i Götet.
Ruddalen, Vángavallen, Viskavallen, vilken arena som helst hade varit en lyft för Estelí. Arenan bestàr av tre läktare samt en mur pà ena làngsidan, pà andra sidan muren har vi baseballarenan. Av de tre läktarna har halva làngsidan tak, som läcker när det regnar. Denna del är sittplats med den skillnaden att folk sitter pà cementen istället för att stà. Längst upp ser jag en del som är avspärrad och har plaststolar och där de serverar drinkar, där sitter det fina folket. Själv har jag tagit plats pà svennebanansittplats.
Spelet är i högsta grad medelmàttig, det finns vissa tekniska spelare och även vissa tendenser till bra lagspel. Men det gàr inte att klaga pà spelarna, de gör det bästa utefter förutsättningarna. Gräset är högre än en bortglömd sommarstuga och när regnet kommer är det mer vatten än gräs. Bollen stannar, spelare snubblar för att senare halka omkring. Under hela matchen funderar jag pà om de inte har gräsklippare i Nicaragua eller om de helt enkelt inte tänkt pà det, eller dör gräset här av att bli klippt? Sàg en annan fotbollsplan i förra veckan där tvà knattelag mötte varandra, där var gräset nästan högre än spelarna förutom i ena hörnan där planen bestod av en gropig grusplätt. Skaderisken máste vara enorm.
Matchen slutade 1-1, och jag fick ingen affektion för nàgot av lagen eller för nicaraguansk fotboll. Men nu har jag iallafall sett högstaligan i ytterligare ett land.
I fredags sàg jag Green Street Hooligans pá TV, i en butik ság jag en Ralph Lauren-piké, i lördags drack jag Heineken och igár lyssnade jag pá Oasis. Plötsligt längtar jag efter utgáng med grabbarna i Götet.
Canción urgente para Nicaragua
Förra helgen uppträdde den kubanske sángaren Silvio Rodriguez i Managua. Publiken skrek efter láten Canción urgente para Nicaragua. Silvio vägrade spela láten, han motiverade det med att det är andra tider nu. Med andra ord en kritik av sandinismen av idag. Här kommer láten, en liveversion frán Kuba. Mucho gusto.
