El clásico
Tyvärr kunde jag inte närvara när IFK tog hem cupen. Men i helgen fick jag iallafall en liten dos fotboll, med betoning pà liten. I söndags möttes Nicaraguas tvá mest anrika lag i vad som här kallas för el clásico. Mesta mästarna Diriangen kom pá besök för att möta regerande mästarna och de senaste ârens mest framgàngsrika lag, Real Estelí. Jag hade blivit förvarnad av fotbollsälskare här att ligan inte háller särskilt hög standard. Trots att man inte vet sá mycket om svenska ligan sá talar man med respekt om svensk fotboll, och dá framför allt om Thomas Ravelli, Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic. Henke och Zlatan nämns bàda som nàgra av världens bästa spelare och Ravelli blev populär under VM -94 och är fortfarande ihágkommen av de som var med dà.
Ruddalen, Vángavallen, Viskavallen, vilken arena som helst hade varit en lyft för Estelí. Arenan bestàr av tre läktare samt en mur pà ena làngsidan, pà andra sidan muren har vi baseballarenan. Av de tre läktarna har halva làngsidan tak, som läcker när det regnar. Denna del är sittplats med den skillnaden att folk sitter pà cementen istället för att stà. Längst upp ser jag en del som är avspärrad och har plaststolar och där de serverar drinkar, där sitter det fina folket. Själv har jag tagit plats pà svennebanansittplats.
Spelet är i högsta grad medelmàttig, det finns vissa tekniska spelare och även vissa tendenser till bra lagspel. Men det gàr inte att klaga pà spelarna, de gör det bästa utefter förutsättningarna. Gräset är högre än en bortglömd sommarstuga och när regnet kommer är det mer vatten än gräs. Bollen stannar, spelare snubblar för att senare halka omkring. Under hela matchen funderar jag pà om de inte har gräsklippare i Nicaragua eller om de helt enkelt inte tänkt pà det, eller dör gräset här av att bli klippt? Sàg en annan fotbollsplan i förra veckan där tvà knattelag mötte varandra, där var gräset nästan högre än spelarna förutom i ena hörnan där planen bestod av en gropig grusplätt. Skaderisken máste vara enorm.
Matchen slutade 1-1, och jag fick ingen affektion för nàgot av lagen eller för nicaraguansk fotboll. Men nu har jag iallafall sett högstaligan i ytterligare ett land.
I fredags sàg jag Green Street Hooligans pá TV, i en butik ság jag en Ralph Lauren-piké, i lördags drack jag Heineken och igár lyssnade jag pá Oasis. Plötsligt längtar jag efter utgáng med grabbarna i Götet.
Ruddalen, Vángavallen, Viskavallen, vilken arena som helst hade varit en lyft för Estelí. Arenan bestàr av tre läktare samt en mur pà ena làngsidan, pà andra sidan muren har vi baseballarenan. Av de tre läktarna har halva làngsidan tak, som läcker när det regnar. Denna del är sittplats med den skillnaden att folk sitter pà cementen istället för att stà. Längst upp ser jag en del som är avspärrad och har plaststolar och där de serverar drinkar, där sitter det fina folket. Själv har jag tagit plats pà svennebanansittplats.
Spelet är i högsta grad medelmàttig, det finns vissa tekniska spelare och även vissa tendenser till bra lagspel. Men det gàr inte att klaga pà spelarna, de gör det bästa utefter förutsättningarna. Gräset är högre än en bortglömd sommarstuga och när regnet kommer är det mer vatten än gräs. Bollen stannar, spelare snubblar för att senare halka omkring. Under hela matchen funderar jag pà om de inte har gräsklippare i Nicaragua eller om de helt enkelt inte tänkt pà det, eller dör gräset här av att bli klippt? Sàg en annan fotbollsplan i förra veckan där tvà knattelag mötte varandra, där var gräset nästan högre än spelarna förutom i ena hörnan där planen bestod av en gropig grusplätt. Skaderisken máste vara enorm.
Matchen slutade 1-1, och jag fick ingen affektion för nàgot av lagen eller för nicaraguansk fotboll. Men nu har jag iallafall sett högstaligan i ytterligare ett land.
I fredags sàg jag Green Street Hooligans pá TV, i en butik ság jag en Ralph Lauren-piké, i lördags drack jag Heineken och igár lyssnade jag pá Oasis. Plötsligt längtar jag efter utgáng med grabbarna i Götet.
Kommentarer
Trackback
