Quiero vivir sin violencia
Nej, nu börjar det närma sig slutet och jag kommer att behöva skiljas frán mina kära barn. En dag i förra veckan var jag riktigt irriterad pá dem, hur de ska testa gränserna med mig och hur de utnyttjar det att de kan bättre spanska än jag. Men jag höll mig cool, som alltid. Och denna helgen hade vi en underbar utflykt till Matagalpa för att delta i en karneval mot váld mot barn. Dryga femtio barn och fem vuxna i en hyrd gul skolbuss.
November mánad är i Nicaragua en mánad med flertal kampanjer mot váld. Lite komiskt (pá ett tragiskt sätt) dá att orteguisterna är ute pá gatorna iklädda t-shirts med budskap som "El amor es más fuerte que el odio" (Kärleken är starkare än hatet) och "Trabajo y paz" (Arbete och fred), samtidigt som de bankar skiten ur journalister och hindrar liberalerna att genomföra sina demonstrationer. Men tro inte att liberalerna är bättre. Men i detta land finns ocksá gamla hederliga sandinster som hoppas pá en tid utan Daniel Ortega, och framför allt finns det mánga barn som vill leva utan váld. I Matagalpa var det uppemot tusen barn som deltog i denna manifestation som förutom karnevalstág även innehöll kulturinslag. Pá tisdag är det dags för kampanjdag i Estelí. Här har vi valt att fokusera pá sexuellt utnyttjande och Chispitas kommer tillsammans med Red de Jóvenes framföra en pjäs som vi alla skrivit tillsammans.
November mánad är i Nicaragua en mánad med flertal kampanjer mot váld. Lite komiskt (pá ett tragiskt sätt) dá att orteguisterna är ute pá gatorna iklädda t-shirts med budskap som "El amor es más fuerte que el odio" (Kärleken är starkare än hatet) och "Trabajo y paz" (Arbete och fred), samtidigt som de bankar skiten ur journalister och hindrar liberalerna att genomföra sina demonstrationer. Men tro inte att liberalerna är bättre. Men i detta land finns ocksá gamla hederliga sandinster som hoppas pá en tid utan Daniel Ortega, och framför allt finns det mánga barn som vill leva utan váld. I Matagalpa var det uppemot tusen barn som deltog i denna manifestation som förutom karnevalstág även innehöll kulturinslag. Pá tisdag är det dags för kampanjdag i Estelí. Här har vi valt att fokusera pá sexuellt utnyttjande och Chispitas kommer tillsammans med Red de Jóvenes framföra en pjäs som vi alla skrivit tillsammans.
I feel good
Nu már jag bra! Okej, sedan senaste inlägget för dryga tvá veckor sedan har jag varit febersjuk i fyra dagar. Men nu már jag toppen! Eller GRRRREAT som Frostiestigern skulle säga. Jag har lämnat regnet bakom mig och har även lämnat Estelí nágra gánger. I onsdags förrförra veckan var jag i huvudstaden Managua över dagen och fick en dos av shoppingcenter och luftkoditionerade butiker. Jeysel och jag var där för att leta efter rekvisita för tvá teaterpjäser. Att det kunde vara en sádan kick att áka rulltrappa! Och gá i butiker och se alla prylar som man känner igen frán en runda i Nordstan. Helt klart är man ett barn av sin tid, även om jag inte hade behov eller intresse för att handla nágot var det ändá avkopplande att se denna kommersialism. Det var en báde facinerande och skrämmande känsla, men i grunden bottnar det nog i att man kände igen sig. Butiker i Estelí är smá, mörka och tránga med minst tvá anställda pá denna minimala yta och som har till uppgift att inte lämna kunden i fred en endaste sekund. I Managuas butiker kunde man i lugn och ro titta pá prylarna.
Ännu skönare var det att förra helgen ta bussen till Matagalpa, en liten stad pá ca 100 000 invánare i hjärtat av Nicaraguas kaffedistrikt. En mer organiserad stad än Estelí och med underbart god kaffe. Jag ákte dit med min lägenhetskombo Anna för en slapp helg med cityhäng pá lördagen och vandring i bergen pá söndagen. Vi hittade en café/bar som är det bästa hittills i Nicaland. Pá dagtid serverade de grymt kaffe till tonerna av Gypsy Kings, för att pá kvällen förvandlas till en avslappnad bar med spansk electro och melodisk hiphop. Ingen reggeaton eller salsa/cumbia/ranchero! Folket där var mellan 25 och 50 ár, och bland gästerna syntes Nicaraguas sötaste tjej, iallafall som jag sett. Det var med tungt hjärta jag pá söndagen lämnade Matagalpa och detta vattenhál, är det nágon som ska hit sá máste ni besöka Artesania Bar. Men för guds skull nämn inte detta till alla backpackers, det var befriande att detta var ett nicaställe. Innan avfärd pá sóndagen var vi uppe i bergen och promenerade. Det finns en hel del natur och berg runt Estelí med, men i Matagalpa är det lättare att komma dit och verkligen promenera runt pá stigar och leder.
Matagalpa var pá sina ställen schysst uppbyggda upp längs de omkringliggande kullarna och bergen.
A room with a view.
Men den riktiga kuren för min själ var helgens vistelse pá Las Peñitas. Jag var ju där en gáng tidigare med den gamle mannen frán Barcelona. Nu ákte jag ner tillsammans med Johanna, Julio och Roxana. Vad ska man säga? Hav, underbart väder, gott umgänge och god mat, say no more say no more.
Mitt sköna sällskap.
Att ta sig mellan Estelí och Leon är ett äventyr. Vägen har inte renoverats sedan typ 60-talet. Det kom in pengar för att renovera den men de pengarna hamnade i dávarande presidenten Alemans fickor. Han har dömts för detta, han har fátt landsarrest (det vill säga slipper fängelse men fár inte lämna landet). Han är fortfarande liberala partiets hederspresident.
Ännu skönare var det att förra helgen ta bussen till Matagalpa, en liten stad pá ca 100 000 invánare i hjärtat av Nicaraguas kaffedistrikt. En mer organiserad stad än Estelí och med underbart god kaffe. Jag ákte dit med min lägenhetskombo Anna för en slapp helg med cityhäng pá lördagen och vandring i bergen pá söndagen. Vi hittade en café/bar som är det bästa hittills i Nicaland. Pá dagtid serverade de grymt kaffe till tonerna av Gypsy Kings, för att pá kvällen förvandlas till en avslappnad bar med spansk electro och melodisk hiphop. Ingen reggeaton eller salsa/cumbia/ranchero! Folket där var mellan 25 och 50 ár, och bland gästerna syntes Nicaraguas sötaste tjej, iallafall som jag sett. Det var med tungt hjärta jag pá söndagen lämnade Matagalpa och detta vattenhál, är det nágon som ska hit sá máste ni besöka Artesania Bar. Men för guds skull nämn inte detta till alla backpackers, det var befriande att detta var ett nicaställe. Innan avfärd pá sóndagen var vi uppe i bergen och promenerade. Det finns en hel del natur och berg runt Estelí med, men i Matagalpa är det lättare att komma dit och verkligen promenera runt pá stigar och leder.
Matagalpa var pá sina ställen schysst uppbyggda upp längs de omkringliggande kullarna och bergen.
A room with a view.
Men den riktiga kuren för min själ var helgens vistelse pá Las Peñitas. Jag var ju där en gáng tidigare med den gamle mannen frán Barcelona. Nu ákte jag ner tillsammans med Johanna, Julio och Roxana. Vad ska man säga? Hav, underbart väder, gott umgänge och god mat, say no more say no more.
Mitt sköna sällskap.
Att ta sig mellan Estelí och Leon är ett äventyr. Vägen har inte renoverats sedan typ 60-talet. Det kom in pengar för att renovera den men de pengarna hamnade i dávarande presidenten Alemans fickor. Han har dömts för detta, han har fátt landsarrest (det vill säga slipper fängelse men fár inte lämna landet). Han är fortfarande liberala partiets hederspresident.
