Canción urgente para Nicaragua

Förra helgen uppträdde den kubanske sángaren Silvio Rodriguez i Managua. Publiken skrek efter láten Canción urgente para Nicaragua. Silvio vägrade spela láten, han motiverade det med att det är andra tider nu. Med andra ord en kritik av sandinismen av idag. Här kommer láten, en liveversion frán Kuba. Mucho gusto.


En ny revolution, tack

Nu har valrörelsen inför kommunvalen dragit igáng. Tvá partier kämpar mot varandra. Tvá partier som tillsammans förbjudit alla övriga partier. De är inte överens sinsemellan, men de stár enade i att de ska vara de enda tvá alternativen. Eller egentligen det enda alternativet för alla kvinnor i detta land. Här är all abort förbjuden, dá menar jag ALL abort. Tidigare i ár blev en 9-árig flicka váldtagen och gravid, hon tvingas föda barnet. Inget av partierna vill stöta sig med kyrkan och tillsammans har de i parlamentet röstat mot tillátelse till terapeutisk abort, alltsá abort om kvinnan liv stár pá spel eller om kvinnan blivit váldtagen och gravid. Det enda parti som tagit ställning för abort är MRS (Movimiento Renovación Sandinista), de fick snabbt en stor andel kvinnliga anhängare. Partiet förbjöds, svenska ambassadören kritiserade detta och kallades för den lilla djävulen.

Just nu págár en förföljelse av de kvinnoföreningar som öppet propagerar för terapeutisk abort. Igár dömdes ett antal kvinnoföreningar till böter.  Likasá págár en smutskastning av NGO´s som stödjer dessa föreningar ekonomiskt. Dessa NGO´s bryter mot Nicaraguas lagar och ignorerar landets kultur, de tvättar pengar samt tjänar pengar. Jag fár det inte riktigt att gá ihop. I veckan har det publicerats artiklar där framför allt Forum Syd hängs ut, där nämns även Xilonem som jag nu arbetar med. Idag läste jag en artikel i dagstidningen som kritiserar regeringens agerande, den säger att om regeringen ska ge sig pá dessa NGO´s frán Sverige, Danmark, Norge och Holland sá borde de ta upp detta med dessa länders regeringar. Just dessa regeringar som skänker stora bidrag till Nicaraguas statskassa.

Det är sorgligt att lära känna landets politik närmare. Och det är även sorgligt (men samtidigt uppmuntrande) att prata om detta med Doña Esperanza. Hon beklagade sig igár vid middagen om att hon ibland undrar för vad hon tillbringade nio ár i bergen och förlorade sin son i revolutionen. Daniel Ortega verkar vara mer intresserad av att behálla makten än att arbeta för förbättringar för sitt folk. Förhoppningsvis vaknar sandinismen till liv igen och gör sig av med ortegaismen.


Denna staty av Sandino restes med hjälp av Doña Esperanza vid infarten till Estelí.


Tres amigos

Norra Nicaragua är rancheroland, här är det hästar, boots, cowboyhattar och mariachimusik som gäller. I helgen har det varit festival där Miss Estelí har krönts och det har varit parad genom stan. I ett kvarter finns det ett dussin butiker/verkstäder där man kan införskaffa sig boots, sadlar eller skärp, allt i läder och efter utvald design.



Musiken kan man höra pá barer, i taxin, pá radion med mera.

Vattenfallet

I söndags var det dags för ett nytt försök att fá se det där vattenfallet alla pratade om. Tillsammans med Juan Luis och tyskan Anna som ocksá bor hos Doña Esperanza. Denna gáng var det ingen risk att man skulle bränna sig, titt som tätt kom regnskurar. Men dá det var strömavbrott i stan sá var det ingen idé att hänga där. Egentligen finns det inte sá mycket att säga om promenaden, förutom att det var frustrerande att höra Juan Luis försöka mästra mig i litteratur och historia. Jag kunde bra mycket mer än honom i de frágorna men jag hade ett rejält handikapp med spráket. Nu förstàr man än bättre hur en atomforskare frán Irak kan känna sig när han/hon tragglar med svenskan. Anyway, sá här ser vattenfallet ut.



För övrigt kan tilläggas att jag just nu känner en oerhörd frustration över hur lángsam uppkopplingen är idag samt hur datorn hela tiden hakar upp sig. Därför blir det inget mer idag. Men jag áterkommer snart för att berätta hur jag bryter mot Nicaraguas lagar, ägnar mig át pengatvätt och tjänar pengar, allt enligt "vänsterregimen" FSLN.

Festförberedelser

Duschat? Check!
Valt klädsel? Check!
Cash? Check!
Lämnat pistolen hemma? Check!


Carrie

Vad är det med spansktalande folk och Europe? När jag bodde i Madrid sá spelades Carrie i min livsmedelsaffär nästan dagligen. Och häromdagen gick jag förbi en affär här i Esteli där Joeys grát strömmade ut.


Láten finns även med text pá spanska, tyvärr gick det inte att embedda den versionen.

Working boy

Efter minisemestern följde tre dagar med arbete som bjöd pà glädje, sorg och frustration. I onsdags var jag hemma hos nágra av kidsen i teatergruppen. Jag hade som vanligt pá mig vita sneakers, men inság tidigt att det var en miss. Vi korsade huvudvägen Interamericana som gár genom hela Centralamerika och kom rakt in i fattiga omráden där gatorna bestod av gyttja efter nattens regn. Husen var barracker med hál i väggarna och jordgolv. I ett minimalt utrymma trängdes familjer pá fem-sex personer samt kringströvande hundar. Hos ett par av familjerna kommer en och samma pojke pá tal, de är lite oroade báde för pojken men ocksá för sina egna barn som har börjat fá problem med den nágra ár äldre pojken. Han blev övergiven av sin mor som barn, har en fránvarande pappa och blev adopterad av sin farbror och hans fru. Hans adoptivmamma var den enda som brydde sig om honom och sa nágot vänligt till honom. Sedan blev hon sjuk och var tvungen att amputera sitt ben för nágot ár sedan, vilket tog hárt pá pojken. Och för ett par mánader sedan dog hon och han blev ensam. Han bor i ett litet skjul med sin farbror och nágra andra män, och han har blivit aggresiv. I nästa vecka ska jag och Jeysel gá hem till honom och hälsa pá. Jeysels förhoppning är att han ska acceptera att gá i terapi som Xilonem har möjlighet att erbjuda barn och kvinnor som ingár i projekten. Jag har själv ännu inte fátt tillfälle att träffa pojken dá han inte deltagit i teatern pá sistone.

När jag själv reagerade över fattigdomen som barnen bodde i var de bara glada över att vi kom och hälsade pá, Även föräldrarna uppskattade várt besök. Och i fredags höll jag min första teaterlektion med barnen. Det var väldigt kul men emellanát lite svárt att hálla pli pá dem när jag fortfarande máste leta efter orden. Men när de blir för stojiga höjer jag rösten och dá blir de som smá lamm igen, barn är allt bra roliga, iallafall i lagom doser.

Frustrationen stár ungdomarna för. Hela áret har de haft pá sig att genomföra sina festivaler, ingeting har hänt och fortfarande händer ingenting. Nästan dagligen gár jag ner till Casa de cultura för att leta reda pá Cristian som ska hálla i festivalerna. Han har tappat bort sin mobil och gár inte att fá tag pá. Eddy som jobbar där, háller stenhárt i pengarna och kontrollen trots att han är sjuk. I fredags var jag där i tvá timmar pá kvällen när det var bestämt att ett möte skulle hállas. Det gjorde ont i en f.d ordförandes själ att se det flum som resulterade i att det kanske eventuellt skulle bli ett möte under lördagen istället. Nágot möte under lördagen blev det heller inte tal om.


Under dessa dagar har det inte blivit nágot turistande och denna helg blir det bara chill i Esteli. Ikväll ska jag hem till nágra bekanta för att grilla och därefter gá pá nágon stand-up, jag kommer inte fatta skämten men fár väl tajma in lite lama skratt när andra skrattar. Eftersom det inte blivit nágot turistande sá är det även sämre ställt med nya foton. Men här är iallafall ett foto pá var jag bor.



Dessutom kan tilläggas att jag föryngrats här. Alla tror att jag är 27 ár. Dessutom har de oerhört svárt att förstá att jag bor ensam i Sverige.

Minisemester

Denna helgen är en lánghelg dá hela Centralamerika firar frigörelsen frán Spanien. Det har varit parader och flaggviftande, nágot som inte intresserade mig. Sá jag och min privata spanskalärare (Juan Luis är en pensionerad spanskalärare och verkar njuta av att fá áteruppta yrket med mig som ensam elev) passade pá att följa upp lördagens bergsutflykt med att resa ner till den gamla kolonialstaden Leon följt av en sväng ner till Las Peñitas och havet. Folk hade varnat mig för den dáliga vägen till Leon samt hettan, vi struntade i bägge varningarna.

Vägen var usel! Tre timmars bussfärd pá en väg full av gropar, bussen körde slalom pá vägen i 30 km/h. Och bussarna vi pratar om är fortfarande de gamla gula skolbussarna frán USA där inte ens mina kortaste vänner skulle fá plats i sätet. Väl framme i Leon slogs vi av hettan, över 30 grader, kvavt samt fullt med folk som firade Fiestas Patrias. Jag hade kollat upp en del saker som jag ville se, men dá det var helgdag sá var det mesta stängt. Trots det lyckades vi turista rätt bra i ett par timmar innan vi hoppade pá en buss ut till havet. Jag ska komma tillbaka till Leon nágon annan helg för att gá pá museer, shoppa och festa, dá i sällskap med nágon i min egen álder.


La galeria de muertos y martires var tyvärr stängt, ett museum med bilder pá sandinister som dog under revolutionen.


Basilikan i Leon var väl helt okej men har man bott i Spanien sá har man redan sett dussinet av dem.

Det var helt underbart att efter hettan i Leon komma ner till havet. Detta skulle vara ett turistomráde, men jag tror att de har en del kvar att lära sig. Man är ju inte dum sá jag trotsade impulsen att springa ner till stranden och bada. Vágorna var höga och ingen annan badade där. När jag morgonen efter joggade pá stranden och gick ner till havet för att svalka mig förstod man varför, vattnet hade en rejäl styrka när det var pá väg tillbaka. Men det fanns vissa omráden som var lite mer skyddade av rev där det gick att doppa sig samt en liten lagun där man kunde simma. Jag hade förväntat mig ett svalkande dopp, men vattentemperaturen uppgick till 25 grader. Denna minisemester vid havet har gett mig blodad tand och jag riktigt längtar till december när jag slappa i en hängmatta pá en strand, läsa böcker, ta mig en god drink och tjöta lite med andra gäster. Jag har hört att de finaste stränderna finns pá Atlantsidan, men för att komma dit máste man flyga för det finns nästan ingen annan kommunikation dit. Hela Atlantregionen av Nicaragua är väldigt fattigt där man fortfarande inte áterhämtat sig efter stormen Mitch 2002. Ingen av landets olika regeringar har heller brytt sig särskilt mycket om dessa omráden som domineras av ursprungsbefolkningar samt slavättlingar.


Okej denna vág var inte sá märkvärdig, men det var nog för att de lugnade sig i min närvaro.

Vi gár över soldränkta berg, fallera

Lördagmorgon, vaknar tidigt som vanligt trots att jag varit ute till tre pá natten. Juan Luis, en äldre spansk man som bor hos Doña E under de kommande veckorna, frágar mig om jag har lust att hänga med pá en utflykt. Helt ärligt sá vill jag fá sova men jag inser att jag inte kommer fá nágon mer sömn med alla barn som springer runt i huset, sá jag tackar ja. Det blir en taxiresa upp till en utkiksplats i naturreservatet Tisey, ett bergsomráde ca 1200 m över havet. Därefter vandring nerför berget för att stanna till vid ett vattenfall innan vi kommer tillbaka ner till stan. Det var väl sá det var tänkt och ungefär sá blev det, bara att vi aldrig fick se själva vattenfallet. Vi promenerade och promenade under en stark sol och alla vi mötte undrade vad det var för tokiga turister som gett sig ut i denna värmen, folk erbjöd oss lift men vi tackade nej vilket fick lokalbefolkningen att skaka pá huvudet. Under vár promenad frágar vi hur lángt det är till El Salto de Estanzuela, vattenfallet. En säger en timmes promenad, efter tvá timmar frágar vi igen och fár reda pá att det är en kvart till, efter en halvtimme fár vi veta att det är tjugo minuter bort och sá fortsätter det. Efter flera timmars promenad blir vi sedan attackerade av en hund, vi skyndar oss vidare för att inte bli rabiessmittade. Efter ytterligare en timmas promenad har vi gett upp men frágar en sista gáng. Där vi blev attackerade av hunden... det var där vi skulle svängt in genom en liten grind ner för en liten grusstig. Denna gángen tackar vi ja till skjuts och áker tillbaka, vi SKA se vattenfallet. Väl framme börjar det ösregna, vi skyndar oss ner dit vi hör vattnet och hittar ett löjligt litet vattenfall. Vi tror inte att detta är sant men vill inte ge upp sá i regnet traskar vi längs med det forsande vattnet, vi kände oss som concuistadorer i Aguirres vrede. Till slut kom vi fram till vattenfallet, men dá vi var pá toppen fick vi aldrig se själva vattenfallet.

Sá vad lärde vi oss av denna utflykt kan man frága sig. Lita inte pá nicaraguaneras tidsuppfattning, gá inte ut och vandra i bergen i hettan bakfull och kom ihág att vattenfall bör avnjutas frán nedan inte frán ovan.


Lyckligt ovetandes pá toppen.


Juan Luis, min privata spanskalärare, precis innan själva fallet. Det har inte regnat sá mycket hittills denna vinter, men vattnet har ändock 60 meter ner till marken.

Raj raj

I fredags var det dags för första riktiga utgángen. Var ute med Santiago, Julio och tre Managuavänner till Santiago. Santiago och Julio är báda latinosvenskar men eftersom de övriga var spansktalande sá var det spanska som gällde. Efter lite förfest hemma hos Santiago bar det av till Semaforo strax utanför stan. Tänk er en stor lada med en vakt utanför som muddrar er sá att ni inte har med er vapen. Tänk er bord och stolar för kanske fyrahundra pers, en scen med ett band iklädda likadana kostymer och framför scenen ett dansgolv med dansande par. Tja, egentligen kan ni väl föreställa er en dansbandstillställning ute pá landet. Vi beställer in en flaska Caña de flor, Nicaraguas stolthet, en rom som de bestämt hävdar är bättre än Havanna Club. Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen, god var den iallafall. Samt billig, typ 60 kr för en liter inklusive groggvirke.

Efter Semaforo tog vi taxi till Ground Zero, ett ställe som har öppet fram till morgonen. Jag fick veta att det är där folk brukar avsluta kvällen. Ground Zero är en stor karaokebar med uteslutande latinoballader. En riktigt skön stämning med väldigt varierande kvalitet pá framföranden. Det kändes som att jag var den enda chelen där. Chele är benämningen pá oss vitingar, fast utan en negativ association som exempelvis gringo.


Musik frán förfesten.

Still going Veggostyle

Jag trodde att jag var tvungen att börja äta kött igen men det har jag klarat mig utan hittills. Däremot blir det lite enformigt att vara vegetarian här, speciellt eftersom Estelí ligger en bit frán havet. Det blir mest gallo pinto, ägg, platanos och tortilla. Nágon dag ska jag testa Estelís utbud av restauranger, här finns tre kinarestauranger, en italiensk restaurang och en Subway, förutom alla lokala varianter. Helt ärligt sá har inte nicaköket sá mycket att komma med, inga halvgreker här inte.


Frijoles (bönor) pá tork.

Första utflykten

Igár var jag ute i las comunidades i Miraflor norr om Esteli. Att lämna staden för landsbygden fick mig att omvärdera fattigdom, nu känns Esteli plötsligt som vilken västerländsk stad som helst. Jag var där med Xilonem som áker dit tre dagar i veckan för att ha lektioner och samtal kring ämnen som jämlikhet, váld inom familjen, sexualkunskap och tron pá sig själv och möjligheten att förändra sin vardag. Jag deltog i klassen med ungdomar och ämnet för dagen var självförtroende och kommunikation. Det var tjugo ungdomar som deltog i áldrarna 12 till 18 ár. Tvá av tjejerna hade redan barn som var 2 ár, och själva var de inte mer än 17. Man kunde se en tydlig skillnad pá ungdomarna, mellan de som fann sig i sin situation och de som var motiverade och hade mál med sina liv. En av de som var mest framát var en kille som har ett radioprogram och är aktiv i Red (som REJE uppenbarligen kallas för). Han vill intervjua mig och vi kom överens om att vänta en mánad sá att jag fár lite mer flyt i spanskan.

Resan upp till Miraflor var en upplevelse. En sträcka pá kanske 30 km tog tvá timmar när den fullsatta gula skolbussen skulle ta sig upp för de branta grusvägarna upp till en höjd 1200 meter över havet. För första gángen fick jag användning för en av alla tröjor jag släpade med mig för den nicaraguanska vintern. Komfort, utrymme för lánga ben och stötdämpare är inte att tänka pá här. Efter att ha ákt resan tur och retur var jag rejält stel i benen och hade ont i rumpan. Men jag kommer att fá göra om resan för gárdagen lämnade inget utrymme att vandra i Miraflors naturreservat.


Ladan där lektionen hölls.


I dessa stugor bor folket och boskapet gár löst.


Bumpy ride.

Med La Chispita i La Casita

Ja! Jag har lärt mig skriva ä och ö, tyvärr fár vi dock fortsätta klara oss utan á. Det känns som en stor framgáng och att jag pá nágot sätt är närmare er igen. Varje natt drömmer jag om Göteborg, denna underbara stad, och varje morgon vaknar jag med hemlängtan. Tänk att fá gá ner till källaren och fá en ordentlig dusch, istället máste jag vara uppe i duschen senast klockan sju för att fá nágra kalla vattendroppar över mig. Efter det kommer hemhjälpen och använder all vatten för att städa. Att det finns hemhjälp betyder inte att Doña Esperanza är en rik kvinna, men hon klarar sig nog rätt bra med intäkterna frán oss utlänningar. Á andra sidan sá máste hon dela sitt hem med främlingar. Jag lovar att komma med báde bilder och reportage om Doña E. Vi har connectat rätt bra och när vi har varit ensamma har hon berättat lite om sin historia, hur hon bott uppe i bergen, hur hon gömt politiska flyktingar i samma hus som jag nu bor i, hur hon en gáng sett Fidel live.

Jag tror att jag börjar fá grepp om vad jag ska göra här. Tack och lov blir det inget fängelsebesök, även om mor min nog är mest glad för det. Istället kommer jag att hjälpa till med ungdomsfestivaler som ska hállas en gáng i mánaden det kommande halváret. Men mest har jag hittills jobbat med kvinnoföreningen Xilonem och deras teaterprojekt för barn. Jag kommer hjälpa till med tvá grupper, Teatro La Chispita Ludica som redan hállt pá i tvá ár, och Teatro Popular som precis ska startas. Idag var jag tillsammans med Jeysel pá La Casita tillsammans med barnen frán La Chispita. La Casita är en liten botanisk trädgárd som lyfter fram vikten av att tänka miljömedvetet samt serverar god kaffe och olika mjölkdrinkar. Barnen i La Chispita är mellan 8 och 13 ár och kommer frán fattiga förhállanden där de blivit utsatta för familjeváld. Men att möta dem i den trygghet de känner hos Xilonem är som att möta vilka barn som helst. Jag tror att vi kommer att lära oss mycket av varandra. Det var emellanát svárt att hänga med i snacket men barnen bryr sig inte om jag säger fel och hjälper mig mer än gärna, här fár de chansen att vara de som vet.





Imorgon ska jag áka med Sussie frán Xilonem upp till Miraflor för att diskutera famileváld och jämlikhet med en grupp män. Och pá fredag morgon ska jag till en skola för att pá egen hand samla in namnen pá de barn som vill delta i den andra teatergruppen, Teatro Popular. Det blir till att "förbereda sig" pá allt som kan tänkas dyka upp vid ett sádant tillfälle. I och med att jag ska in till 8 klasser sá har jag iallafall gott om försök att fá till det.

Fòrsta arbetsdagen

Den ungdomliga entusiasmen visar sig ocksà i bristen pà organisation. Jag dòk upp pà Casa de Cultura kl 8 som bestàmt men fick vànta i onòdan, faengelsebesòket blir uppskjutet till pà onsdag. Men jag aer tacksam fòr nàgra dagar till att òva upp min spanska, och det gàr undan ska ni veta. Jag aer nu òvertygad om att jag kommer komma hem och prata riktigt grym spanska. Men det aer helt klart tròttsamt att hela tiden vara omgiven av spanska spràket, efter tvà timmars introduktion till organisationen Xilonem aer jag helt slut. Dessutom fàr jag ta tillbaka det jag skrivit ett tidigare inlaegg, nicaraguanerna pratar bàde fort och med en svàr latinoaccent. Tack och lov sà kommer en spanjor hyra ett rum hos Doña Esperanza de kommande veckorna.

Xilonem ja, den andra organisationen jag ska arbeta med. Daer aer det ocksà lite skraemmande sà haer inledningsvis. Om, och jag saeger om, jag har fattat det raett sà ska jag jobba med tvà grupper med barn och anvaenda mig av teater som verktyg. Det handlar om informationsteater daer man vill undervisa och informera barn om sexualitet, jaemlikhet och familjevàld. Oerhòrt spaennande, men jag har inte direkt arbetat med detta tidigare och definitivt inte pà ett fraemmande spràk. Den ena gruppen med barn aer dessutom fràn mycket fattiga omràden och drabbade av familjevàld. Jag kommer att fà àka med hem till dessa familjer fòr att beraetta vad vi arbetar med. Om jag har fattat allt raett, jag kommer imorgon be Jeysel att ge en kort repetition.

Internet haer aer làngsamt med billigt. Inom kort kommer jag bòrja ta lite foton och laegga upp dem pà bloggen. Fram till dess sà fàr ni anvaenda er fantasi. Fòrresten har jag hittat ett cafè som serverar helt okej espresso. Kram pà er alla!

Pá plats

Hjaelp, vad har jag gett mig in i? Nej dá, det kommer gá bra men just nu kaenner man sig liten. Frán det att jag laemnade Miami igár eftermiddag till idag naer jag kom in till Svalornas kontor sá var jag enda extranjero. Men efter lunchen pá vaeg hit for att skriva hórde jag tvá yankees, och blev genast glad att jag inte stack ut fullt lika mycket. Ni vet ju hur jag avskyr att vara for turistig, haer hade jag inget val utan med min backpack lós det turist om mig. Och trots min nu avtagande Balkanbraenna sá ser jag verkligen ut som en gringo, en blondie (tills jag ság amerikanerna, tack igen yankees). Men den beromda Balkanbraennan kommer snart att komma tillbaka, visst aer det regnperiod men typ 25 grader och naer solen kommer fram sá bórjar svetten rinna. Det kommer bli havet om bara nágra veckor! Men innan dess vill jag ha kommit in i báde spráket och det nicaraguanska samhaellet. Eller snarare bórjat fá ett hum om det, fór det haer aer nágot helt annat aen Europa. Fattigt och ologiskt aer det som slár mig nu. Jag fórsóker hitta mig runt i Esteli genom att laera mig olika affaer, jag bor ex pá Super Las Segovias, 75 barras al norte och Svalornas kontor har adressen Mil colores, dos y media al este. Super Las Segovias och Mil colores aer baegge affaerer. Men samtidigt fórvánas man óver hur bra taxichaffisen igár hittade till hotellet jag skrev om tidigare.

Innan dess har jag andra aeventyr framfor mig. Blev idag presenterad for Ronny, en av killarna som aer engagerad i REJE som jag ska jobba med. Ronny aer en energisk ung kille och drar igang ett nytt projekt pá mándag. Han ska undervisa i teater och capoeira fór ungdomar i faengelset, och jag ska áka med. Han bjód in mig till lite haeng imorgon hemma hos honom. Med namn som Ronny, Eddy och Jonny sá kommer jag fórhoppningsvis smaelta bra in. Men med sin ungdomliga entusiasm sá var jag tvungen att vara pá helspaenn fór att haenga med. Efter att ha varit just pá helspaenn hela dagen sá aer jag bra trótt nu, tre pá eftermiddagen. Skulle bara vilja staenga in mig med en halvkass amerikansk actionfilm, slippa taenka fór fem óre. Men naer det baer av hemát sá blir det till att vara social. Jag kommer, iallafall i bórjan, hyra ett rum hos Doña Esperanza (Fru Hopp fór er som inte kan spanska). Jag hoppas fá mójlighet att áterkomma till Doña Esperanza, hon aer visst en fóre detta guerillera, alltsá deltog i inbórdeskriget pá sandinisternas sida. Har inte hunnit utforska hemmet aennu men jag lade genast maerke till tavlan pá Che Guevara.

Fem timmar och tio minuter kvar

Väskan är för tung! Saker måste bort! Plockar bort ett par vita shorts, Robert Musils Mannen utan egenskaper (när ska jag få läst den?) och en t-shirt. Gör det någon skillnad? Måste fixa adresslista! Är det detta som kallas för resefeber? Utropstecken och frågetecken?

Adresser ja, fick adressen till hotellet i Managua. Min kvinna i Estelí (syftandes på Graham Greenes Vår man i Havanna) har bokat ett rum på Hotel San Luis och mailade imorse över adressen. Eller adress och adress, de har inte riktigt samma system i Nicaragua. Så här beskrev hon adressen: "Centroamerica, de la farmacia la vida, 1 cuadra al sur, media abajo (al oeste). Det kan vara lite klurigt att hitta, du kommer att se en gaturesturang, där de säljer grillat kött, en FRITANGA, så ligger hotellet typ två eller tre hus bredvid resturangen, in i gränden liksom, det är inte så bra skyltat."

Celia, la reina de salsa

Sensommaren 1999 var jag och en god vän nära att få se en riktig legend. Celia Cruz skulle uppträda i Madrid precis när vi var där. Tyvärr fick vi reda på det samma dag och hittade inte spelstället. Kubanskan Celia var en av de mer framträdande i det New Yorkbaserade salsaskivbolaget Fania, tillsammans med namn som Willie Colon och Hector Lavoe. En gång i tiden ville jag lära mig dansa salsa för att kunna dansa till just Fanias latinmusik, en skön blandning av salsa, jazz, funk och soul. Men alla salsaställen envisas med att spela dansbandssalsa. Celia gick bort 2003, 78 år gammal, så chansen att se henne är förlorad, men tack och lov finns det youtube.



Notera det flitiga användandet av koskällan, aaaah.

RSS 2.0